EE
Ej kopplad till en proband I26603

Ernst Valentin Eisfeldt

1782–1852

Cirka 70 år vid dödsfallet

Orgelspelare, lindansare

Födelse1782Ellrich, Nordhausen, Tyskland
Död2 apr 1852

Navigera i släkten

Familjeträd

Klicka på en person för att följa den grenen.

Levnadsöversikt

Livets tidslinje

  1. 1782

    Födelse

    1782

    ⌖ Ellrich, Nordhausen, Tyskland

  2. 1852

    Död

    2 apr 1852

  3. Yrke

    Orgelspelare, lindansare

  4. Vigsel

    Y med Johanna Catarina Eisfeldt ( Myller )

Om personen

Beskrivning

Återigen massor av kul spännande, fantastisk, fantasieggande läsning från Richard Brun. Tack, och tusen tack!
Fritz Petermann (pseud. Fritz Peter):
Der Nachtwächter von Ellrich - kleinstädtiches Charakterbild aus vergangenen Tagen
Nattvakten i Ellrich - karaktärsbild från en småstad i gångna dagar
Utgiven i Ellrich 1880 (1887). Författaren född 1835 i Ellrich.
Kap. 8: underrubrik: "Lindansaren Eisfeld som uppviglare"
Sid. 218-222. Övers. Rich. Brun.
Faksimilutgåva utgiven 1999 av Bucherstube Ellrich av 1924 års upplaga (förlag Gustav Krause, Ellrich 1924)
OBS! Personerna i handlingen återskapas varje år i festtåget vid Hembygdsfesten i Ellrich.

Lindansaren Eisfeld som uppviglare (1813)
Samma söndag som vi nyss har berättat om skulle landsstormens förmåga att återställa den störda ordningen tas i anspråk. Eller som assessorn uttryckte det: status quo ante. Visserligen inte den ordning som störts av Napoleon, utan den som störts av lindansaren och snabblöparen Eisfeld. Denne hade nämligen haft för avsikt att till eftermiddagen ge en föreställning på marknadstorget. Pålarna till scenen var redan nedslagna, och linan var spänd ut från Kellners taklucka till det ena av rådhusets gavelfönster. Så fick han veta att det skulle ges gratisöl samma eftermiddag. Han tillhörde själv landsstormen och skulle själv rätteligen vara tvungen att delta. Men tanken på denna eftermiddag utan inkomster gjorde honom ursinnig. Ty föreställningen kunde nu omöjligen äga rum, och alla förberedelser hade varit förgäves. Publiken saknades ju, framför allt skolungdomarna, som naturligtvis tog sig till skyttehuset i hopp om att genom sina diverse fäder också, här och där, få en slurk av gratisölen.
Eisfeld gick in på en brännvinskrog, till fru Weschke. Där fick han utlopp för sin ilska och drack den ena snapsen efter den andra. Ju mer han drack, desto oftare slog han näven i krogbordet och resonerade och skällde om att man tog hans levebröd. Och så skulle han också vara med i landsstormen? Ingenting med det - det skulle han verkligen inte, och mot kejsar Napoleon tänkte han inte heller gå med. Om Napoleon hade haft befälet här i Ellrich, då skulle han ha kunnat ge sin föreställning, och skulle helt säkert tjänat ihop sina sexton eller arton groschen, kanske en hel daler. Men vad hade han nu? Linan måste han ta ner igen, för nästa söndag hade han redan lovat en föreställning i Benneckenstein. Där fanns det annat folk, dom förstod sig mycket mer på konst än ellricharna.
"Så, fru Weschke, jag är konstnär, och ni får leta efter en artist som gör det jag gör. Jag tar ett av Henzens tyngsta smidesstäd på mitt bröst och så får man smida på det." Så slog han sig på bröstet med näven. "Men min konst lönar sig inte, och det är bara landsstormens fel. - En snaps till, fru Weschke, och den dricker jag för Napoleon!"
"Milda makter, håll er lugn!" sade frun, "låt ingen människa höra detta, annars muckar ni bara bråk."
"Va?" skrek den berusade lindansaren, ännu mer retad av varningen, "nu ska sanningen fram!" Och han slet upp krogdörren och skrek av alla krafter: "Fife lamberöhr!"
Då blev det en väldig uppståndelse. Folk kom ut ur husen, mest kvinnor och barn, och samlade sig framför Weschkes hus.
Ju mer folk som samlades, desto högre upprepade Eisfeld sitt rop, och fru Weschke var dessutom tvungen att ge honom snaps, vare sig hon ville eller ej, och hon var väldigt rädd. Då skickade hon i hemlighet sin dotter till skyttehuset, för att berätta för fadern vilken uppståndelse Eisfeld hade ställt till med.
Flickan sprang skyndsamt iväg och berättade.
Weschke meddelade följdriktigt borgmästaren att Eisfeld med sitt "Fife lamberöhr" gjorde staden rebellisk.
Borgmästaren beordrade Pfeifer till sig och gav honom i uppdrag att tillfångata Eisfeld och sätta honom i fängelse. Då det emellertid handlade om fäderneslandsfientliga yttranden kunde han ta med sig ett kommando ur landsstormen som understöd.
Pfeifer hade inget mer brådskande att göra än att begära frivilliga. Ingen hade riktig lust. Men eftersom några hade gått till ölfatet och stjälpt på detta för att se vad som ännu fanns i det, så hade de blivit övertygade att det för deras del inget fanns. Då förklarade de att de skulle gå med. En del andra, som kommit till samma insikt, anslöt sig.
Efter det att ölresterna druckits ur, marscherade Pfeifer med en styrka på mer än tjugo man, med en hel flock pojkar bakefter, sugna på den skandal som nu skulle utveckla sig.
När Eisfeld såg truppen komma, tryckte han fast mössan på höger öra, ställde sig på översta trappsteget framför husdörren och skrek för full hals: "Hitåt! Fife lamberöhr! Hitåt!"
Ledet kom i rask marsch.
Framför dörren kommenderade Pfeifer: "Halt! Höger om! Ringa in!"
Och när den högra och den vänstra flygeln hade ryckt fram mot huset så hade de fått fast Eisfeld, och han kunde inte längre komma undan.
Pfeifer grep tag i hans armar och förklarade honom arresterad. Så togs han in i mitten, och så gick man till Werna-porten, i vars torn fängelset låg.
Eisfeld hade blivit helt lugn. När man kommit fram till Saltmarknaden intill porten, rätade han plötsligt upp sig. Fram till nu hade han verkat förkrossad över sitt nidingsdåd och vandrat nedböjd. Han for omkring sig med armarna så att alla de som gick närmast for åt sidan, och skrek: "Fife lamberöhr", och samtidigt som han slog omkull två av sina ledsagare hoppade han iväg med ett väldigt lufthopp över huvudena, och skulle nästan ha hoppat på den bredvid tåget marscherande Pfeifers rygg, om denne inte snabbt hade kastat sig åt sidan. Väl utanför ringen, ropade han: "Den som vill fånga Eisfeld måste gå upp tidigare!"
"Framåt! Efter honom!" kommenderade Pfeifer, och nu gick hetsjakten efter Eisfeld igång, i täten poliskonstapeln, som sig bör för en kommendant.
Men Eisfeld var en snabblöpare, och förföljarna mest äldre folk, som inte hade mycket att sätta till. De kom därför också snart efter och lät sin kommendant löpa ensam. Den jagade lät honom hela tiden komma riktigt nära, samtidigt som han sprang baklänges, för att hålla fienden i sikte, och så gjorde han narr av honom: "Ha, ha!" sträckte fram armen, snäppte med fingrarna och smackade med tungan, som om han lockade på en hund, för att starx springa fram en bit till.
Denna manöver gjorde poliskonstapeln ännu mer förbittrad, han blev alltmer ivrig i sin förföljelse, så att han inte alls märkte hur snart de andra blev efter, och att han nu sprang efter missdådaren ensam. Folk stod i fönstren och dörrarna och skrattade åt den egendomliga tävlingen. Till sist märkte Pfeifer när han rundade ett gathörn, att han var den ende förföljaren. Nu stannade han, vände sig så och gick långsamt tillbaka, han torkade bort svetten från pannan med sin blårutiga näsduk. När han kom tillbaka till skyttehuset hade de som dragit sig tillbaka före honom redan berättat allt, särskilt om jakten, och om Eisfelds och Pfeifers kapplöpning. Allt framställt på ett komiskt vis, så att borgmästaren till sist hade skrattat hjärtligt.
När den återkomne Pfeifer nu å tjänstens vägnar ville rapportera för den stränge herrn, sade denne: "Låt bli, Pfeifer! Jag vet redan! Vi låter karln löpa! Varför ännu mera förföljelse! Idag får vi ju inte tag på honom, och imorgon är han nykter igen."
Så var lugnet återställt på alla håll, och landsstormen hade gjort sin skyldighet.

* * *
Några kommentarer:
I ett stycke som föregår episoden om Eisfeld berättas om bildandet av försvarskåren "landsstormen". Kåren hade Ellrichs skyttehus som sin bas, och just denna eftermiddag hade man beslutat om utdelning av gratis öl på skyttehuset.
Alla personerna i berättelsen är verkliga historiska personer. Av allt att döma är lindansaren Eisfeld identisk med den i Ellrichs kyrkoböcker dokumenterade lindansaren Ernst Valentin Eisfeld, som avled i Ellrich först 1852 vid 70 års ålder. Han var således född cirka 1782 och bör ha varit 31 år gammal vid tiden för berättelsen. Ernst Valentin Eisfeld är bevisligen fader till bröderna Heinrich och Friedrich Eisfeld (födda 1813 resp. 1815), vilka utvandrade till Sverige och Finland på 1830-talet. Ernst Valentin Eisfeld gifte sig i Ellrich 1813, och hans änka avled först 1859 i Ellrich.
Fritz Petermann (senare gymnasielärare i Leipzig) - författaren till berättelsen - var född i Ellrich 1835. Det bör sålunda ha funnits en reell möjlighet för denne att under hela sin uppväxt i Ellrich personligen ha bekantat sig med lindansaren och hans hustru, eller med personer i deras närmaste omgivning. Berättelsens trovärdighet ökar i och med detta högst väsentligt.
Saltmarknaden vid Werna-porten (Wernauer Tor) - med dess medeltida torn - utgjorde skådeplatsen för lindansarens utbrytning ur landsstormens grepp. Det kolorerade vykort från 1912 som jag tidigare har presenterat visar precis denna plats. Det var i detta torn Eisfeld skulle ha hållits fången - om han inte hade gjort sitt akrobatiska mästerhopp.
Eisfelds inställda lindansföreställning skulle ha ägt rum på stadens marknadstorg ("Am Markt"), mittemot den stora medeltida Sankt Johanniskyrkan, som var familjen Eisfelds församlingskyrka. Vid torget stod det gamla rådhuset som Eisfeld hade fäst ena änden av sin lina i. Rådhuset finns inte mer, det revs redan 1857 då det ansågs fallfärdigt.
Berättelsen kretsar mycket kring det uppseendeväckande och uppenbarligen ytterst kränkande utropet: Fife lamberöhr! Än så länge har jag dock inte kunnat hitta en adekvat översättning av uttrycket. Jag gissar att det är fråga om ett uttryck framfört på thüringsk eller anhaltisk dialekt. Men det återstår att utreda. Jag föreställer mig att meningen ligger nånstans kring "Jävla hängrövar" eller "Fega mähän"...
Berättelsen utspelar sig under napoleonkrigens yttersta slutfas. Den franska armén hade mött hårt motstånd i Ryssland 1812, särskilt i slaget vid Borodino den 7 september 1812, och som ett slags hemvärn eller reservstyrka hade i april 1813 den sk "landsstormen" bildats på den tyska sidan. Till landsstormen hörde alla vuxna män, de flesta utan vare sig militär träning eller vapen. Historien om Eisfeld i Ellrich utspelar sig således efter april 1813, med landsstormen som en helt ny och oerfaren militär styrka under lokalt befäl. Den stora tysk-ryska alliansen besegrade Napoleons trupper i slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813. Vår berättelse förefaller därför utspela sig mellan april och oktober 1813. Vid den här tiden måste läget i Ellrich ha varit ytterst labilt och självklart måste varje lovprisande av den franske kejsaren eller nedsättande tal om de egna försvarsstyrkorna ha betraktats som ett grovt landsförräderi.
Den 15 oktober 1806 hade Napoleons trupper intagit Ellrich. Under perioden 1807-1813 tillhörde Ellrich det franskstyrda Kungariket Westfalen. Ellrich utgjorde under dessa år en kanton av Harz-departementets underprefektur Nordhausen. Den 9 april 1814 intog de tysk-ryska trupperna Paris och kriget var slut.
Rich. Brun
Mysteriet med lindansaren Eisfelds anstötliga utrop "Fife lamberöhr !", som var själva grunden till polisjakten i Ellrich 1813 är nu löst.

Genom kollektivt tänkande i den tysklandsinriktade släktforskargruppen Germania-gruppen (= G-gruppen) under natten så står det klart att det är en förtyskning av ett franskt uttryck.

Fife lamberöhr är en delvis fonetisk skrivning av franska Vive l'Empereur!, dvs Leve Kejsaren!.

Och kejsaren ifråga är alltså ockupationsmakten Frankrikes kejsare Napoleon Bonaparte. Mycket olämpligt utrop inför de tyska försvarstrupperna - Landsstormen.

Leve Kejsaren ersätter alltså mina tidigare gissningar "Jävla hängrövar" och "Fega mähän". Utropet var dock lika olämpligt som dessa förslag.


Richard

Dokument & bilder

Media

JPG

C:\Users\Tony\Documents\Min Släkt\Nachtvakten.jpg

Nachtvakten.jpg

Belägg

Källhänvisningar

Inga källhänvisningar är kopplade till registrerade händelser.

Visa ursprunglig GEDCOM-data
1 REFN I603
2 TYPE Genney
1 _UID 53661A6BEBABE0245EC17CC3A2CDB9953AC9
1 NAME Ernst Valentin /Eisfeldt/
2 GIVN Ernst Valentin
2 SURN Eisfeldt
1 SEX M
1 RIN I26603
1 BIRT
2 DATE 1782
2 PLAC Ellrich, Nordhausen, Tyskland
1 DEAT
2 DATE 2 APR 1852
1 OCCU Orgelspelare, lindansare
1 NOTE Återigen massor av kul spännande, fantastisk, fantasieggande läsning från Richar
2 CONC d Brun. Tack, och tusen tack!
2 CONT Fritz Petermann (pseud. Fritz Peter):
2 CONT Der Nachtwächter von Ellrich - kleinstädtiches Charakterbild aus vergangenen Tag
2 CONC en
2 CONT Nattvakten i Ellrich - karaktärsbild från en småstad i gångna dagar
2 CONT Utgiven i Ellrich 1880 (1887). Författaren född 1835 i Ellrich.
2 CONT Kap. 8: underrubrik: "Lindansaren Eisfeld som uppviglare"
2 CONT Sid. 218-222. Övers. Rich. Brun.
2 CONT Faksimilutgåva utgiven 1999 av Bucherstube Ellrich av 1924 års upplaga (förlag G
2 CONC ustav Krause, Ellrich 1924)
2 CONT OBS! Personerna i handlingen återskapas varje år i festtåget vid Hembygdsfeste
2 CONC n i Ellrich.
2 CONT
2 CONT Lindansaren Eisfeld som uppviglare (1813)
2 CONT Samma söndag som vi nyss har berättat om skulle landsstormens förmåga att återst
2 CONC älla den störda ordningen tas i anspråk. Eller som assessorn uttryckte det: stat
2 CONC us quo ante. Visserligen inte den ordning som störts av Napoleon, utan den som s
2 CONC törts av lindansaren och snabblöparen Eisfeld. Denne hade nämligen haft för avsi
2 CONC kt att till eftermiddagen ge en föreställning på marknadstorget. Pålarna till sc
2 CONC enen var redan nedslagna, och linan var spänd ut från Kellners taklucka till de
2 CONC t ena av rådhusets gavelfönster. Så fick han veta att det skulle ges gratisöl sa
2 CONC mma eftermiddag. Han tillhörde själv landsstormen och skulle själv rätteligen va
2 CONC ra tvungen att delta. Men tanken på denna eftermiddag utan inkomster gjorde hono
2 CONC m ursinnig. Ty föreställningen kunde nu omöjligen äga rum, och alla förberedelse
2 CONC r hade varit förgäves. Publiken saknades ju, framför allt skolungdomarna, som na
2 CONC turligtvis tog sig till skyttehuset i hopp om att genom sina diverse fäder också
2 CONC , här och där, få en slurk av gratisölen.
2 CONT Eisfeld gick in på en brännvinskrog, till fru Weschke. Där fick han utlopp för s
2 CONC in ilska och drack den ena snapsen efter den andra. Ju mer han drack, desto ofta
2 CONC re slog han näven i krogbordet och resonerade och skällde om att man tog hans le
2 CONC vebröd. Och så skulle han också vara med i landsstormen? Ingenting med det - de
2 CONC t skulle han verkligen inte, och mot kejsar Napoleon tänkte han inte heller gå m
2 CONC ed. Om Napoleon hade haft befälet här i Ellrich, då skulle han ha kunnat ge si
2 CONC n föreställning, och skulle helt säkert tjänat ihop sina sexton eller arton gros
2 CONC chen, kanske en hel daler. Men vad hade han nu? Linan måste han ta ner igen, fö
2 CONC r nästa söndag hade han redan lovat en föreställning i Benneckenstein. Där fann
2 CONC s det annat folk, dom förstod sig mycket mer på konst än ellricharna.
2 CONT "Så, fru Weschke, jag är konstnär, och ni får leta efter en artist som gör det j
2 CONC ag gör. Jag tar ett av Henzens tyngsta smidesstäd på mitt bröst och så får man s
2 CONC mida på det." Så slog han sig på bröstet med näven. "Men min konst lönar sig int
2 CONC e, och det är bara landsstormens fel. - En snaps till, fru Weschke, och den dric
2 CONC ker jag för Napoleon!"
2 CONT "Milda makter, håll er lugn!" sade frun, "låt ingen människa höra detta, annar
2 CONC s muckar ni bara bråk."
2 CONT "Va?" skrek den berusade lindansaren, ännu mer retad av varningen, "nu ska sanni
2 CONC ngen fram!" Och han slet upp krogdörren och skrek av alla krafter: "Fife lamberö
2 CONC hr!"
2 CONT Då blev det en väldig uppståndelse. Folk kom ut ur husen, mest kvinnor och barn
2 CONC , och samlade sig framför Weschkes hus.
2 CONT Ju mer folk som samlades, desto högre upprepade Eisfeld sitt rop, och fru Weschk
2 CONC e var dessutom tvungen att ge honom snaps, vare sig hon ville eller ej, och ho
2 CONC n var väldigt rädd. Då skickade hon i hemlighet sin dotter till skyttehuset, fö
2 CONC r att berätta för fadern vilken uppståndelse Eisfeld hade ställt till med.
2 CONT Flickan sprang skyndsamt iväg och berättade.
2 CONT Weschke meddelade följdriktigt borgmästaren att Eisfeld med sitt "Fife lamberöhr
2 CONC " gjorde staden rebellisk.
2 CONT Borgmästaren beordrade Pfeifer till sig och gav honom i uppdrag att tillfångat
2 CONC a Eisfeld och sätta honom i fängelse. Då det emellertid handlade om fädernesland
2 CONC sfientliga yttranden kunde han ta med sig ett kommando ur landsstormen som under
2 CONC stöd.
2 CONT Pfeifer hade inget mer brådskande att göra än att begära frivilliga. Ingen had
2 CONC e riktig lust. Men eftersom några hade gått till ölfatet och stjälpt på detta fö
2 CONC r att se vad som ännu fanns i det, så hade de blivit övertygade att det för dera
2 CONC s del inget fanns. Då förklarade de att de skulle gå med. En del andra, som komm
2 CONC it till samma insikt, anslöt sig.
2 CONT Efter det att ölresterna druckits ur, marscherade Pfeifer med en styrka på mer ä
2 CONC n tjugo man, med en hel flock pojkar bakefter, sugna på den skandal som nu skull
2 CONC e utveckla sig.
2 CONT När Eisfeld såg truppen komma, tryckte han fast mössan på höger öra, ställde si
2 CONC g på översta trappsteget framför husdörren och skrek för full hals: "Hitåt! Fif
2 CONC e lamberöhr! Hitåt!"
2 CONT Ledet kom i rask marsch.
2 CONT Framför dörren kommenderade Pfeifer: "Halt! Höger om! Ringa in!"
2 CONT Och när den högra och den vänstra flygeln hade ryckt fram mot huset så hade de f
2 CONC ått fast Eisfeld, och han kunde inte längre komma undan.
2 CONT Pfeifer grep tag i hans armar och förklarade honom arresterad. Så togs han i
2 CONC n i mitten, och så gick man till Werna-porten, i vars torn fängelset låg.
2 CONT Eisfeld hade blivit helt lugn. När man kommit fram till Saltmarknaden intill por
2 CONC ten, rätade han plötsligt upp sig. Fram till nu hade han verkat förkrossad öve
2 CONC r sitt nidingsdåd och vandrat nedböjd. Han for omkring sig med armarna så att al
2 CONC la de som gick närmast for åt sidan, och skrek: "Fife lamberöhr", och samtidig
2 CONC t som han slog omkull två av sina ledsagare hoppade han iväg med ett väldigt luf
2 CONC thopp över huvudena, och skulle nästan ha hoppat på den bredvid tåget marscheran
2 CONC de Pfeifers rygg, om denne inte snabbt hade kastat sig åt sidan. Väl utanför rin
2 CONC gen, ropade han: "Den som vill fånga Eisfeld måste gå upp tidigare!"
2 CONT "Framåt! Efter honom!" kommenderade Pfeifer, och nu gick hetsjakten efter Eisfel
2 CONC d igång, i täten poliskonstapeln, som sig bör för en kommendant.
2 CONT Men Eisfeld var en snabblöpare, och förföljarna mest äldre folk, som inte hade m
2 CONC ycket att sätta till. De kom därför också snart efter och lät sin kommendant löp
2 CONC a ensam. Den jagade lät honom hela tiden komma riktigt nära, samtidigt som han s
2 CONC prang baklänges, för att hålla fienden i sikte, och så gjorde han narr av honom
2 CONC : "Ha, ha!" sträckte fram armen, snäppte med fingrarna och smackade med tungan
2 CONC , som om han lockade på en hund, för att starx springa fram en bit till.
2 CONT Denna manöver gjorde poliskonstapeln ännu mer förbittrad, han blev alltmer ivri
2 CONC g i sin förföljelse, så att han inte alls märkte hur snart de andra blev efter
2 CONC , och att han nu sprang efter missdådaren ensam. Folk stod i fönstren och dörrar
2 CONC na och skrattade åt den egendomliga tävlingen. Till sist märkte Pfeifer när ha
2 CONC n rundade ett gathörn, att han var den ende förföljaren. Nu stannade han, vänd
2 CONC e sig så och gick långsamt tillbaka, han torkade bort svetten från pannan med si
2 CONC n blårutiga näsduk. När han kom tillbaka till skyttehuset hade de som dragit si
2 CONC g tillbaka före honom redan berättat allt, särskilt om jakten, och om Eisfelds o
2 CONC ch Pfeifers kapplöpning. Allt framställt på ett komiskt vis, så att borgmästare
2 CONC n till sist hade skrattat hjärtligt.
2 CONT När den återkomne Pfeifer nu å tjänstens vägnar ville rapportera för den sträng
2 CONC e herrn, sade denne: "Låt bli, Pfeifer! Jag vet redan! Vi låter karln löpa! Varf
2 CONC ör ännu mera förföljelse! Idag får vi ju inte tag på honom, och imorgon är han n
2 CONC ykter igen."
2 CONT Så var lugnet återställt på alla håll, och landsstormen hade gjort sin skyldighe
2 CONC t.
2 CONT
2 CONT * * *
2 CONT Några kommentarer:
2 CONT I ett stycke som föregår episoden om Eisfeld berättas om bildandet av försvarskå
2 CONC ren "landsstormen". Kåren hade Ellrichs skyttehus som sin bas, och just denna ef
2 CONC termiddag hade man beslutat om utdelning av gratis öl på skyttehuset.
2 CONT Alla personerna i berättelsen är verkliga historiska personer. Av allt att döm
2 CONC a är lindansaren Eisfeld identisk med den i Ellrichs kyrkoböcker dokumenterade l
2 CONC indansaren Ernst Valentin Eisfeld, som avled i Ellrich först 1852 vid 70 års åld
2 CONC er. Han var således född cirka 1782 och bör ha varit 31 år gammal vid tiden fö
2 CONC r berättelsen. Ernst Valentin Eisfeld är bevisligen fader till bröderna Heinric
2 CONC h och Friedrich Eisfeld (födda 1813 resp. 1815), vilka utvandrade till Sverige o
2 CONC ch Finland på 1830-talet. Ernst Valentin Eisfeld gifte sig i Ellrich 1813, och h
2 CONC ans änka avled först 1859 i Ellrich.
2 CONT Fritz Petermann (senare gymnasielärare i Leipzig) - författaren till berättelse
2 CONC n - var född i Ellrich 1835. Det bör sålunda ha funnits en reell möjlighet för d
2 CONC enne att under hela sin uppväxt i Ellrich personligen ha bekantat sig med lindan
2 CONC saren och hans hustru, eller med personer i deras närmaste omgivning. Berättelse
2 CONC ns trovärdighet ökar i och med detta högst väsentligt.
2 CONT Saltmarknaden vid Werna-porten (Wernauer Tor) - med dess medeltida torn - utgjor
2 CONC de skådeplatsen för lindansarens utbrytning ur landsstormens grepp. Det kolorera
2 CONC de vykort från 1912 som jag tidigare har presenterat visar precis denna plats. D
2 CONC et var i detta torn Eisfeld skulle ha hållits fången - om han inte hade gjort si
2 CONC tt akrobatiska mästerhopp.
2 CONT Eisfelds inställda lindansföreställning skulle ha ägt rum på stadens marknadstor
2 CONC g ("Am Markt"), mittemot den stora medeltida Sankt Johanniskyrkan, som var famil
2 CONC jen Eisfelds församlingskyrka. Vid torget stod det gamla rådhuset som Eisfeld ha
2 CONC de fäst ena änden av sin lina i. Rådhuset finns inte mer, det revs redan 1857 d
2 CONC å det ansågs fallfärdigt.
2 CONT Berättelsen kretsar mycket kring det uppseendeväckande och uppenbarligen ytters
2 CONC t kränkande utropet: Fife lamberöhr! Än så länge har jag dock inte kunnat hitt
2 CONC a en adekvat översättning av uttrycket. Jag gissar att det är fråga om ett uttry
2 CONC ck framfört på thüringsk eller anhaltisk dialekt. Men det återstår att utreda. J
2 CONC ag föreställer mig att meningen ligger nånstans kring "Jävla hängrövar" eller "F
2 CONC ega mähän"...
2 CONT Berättelsen utspelar sig under napoleonkrigens yttersta slutfas. Den franska arm
2 CONC én hade mött hårt motstånd i Ryssland 1812, särskilt i slaget vid Borodino de
2 CONC n 7 september 1812, och som ett slags hemvärn eller reservstyrka hade i april 18
2 CONC 13 den sk "landsstormen" bildats på den tyska sidan. Till landsstormen hörde all
2 CONC a vuxna män, de flesta utan vare sig militär träning eller vapen. Historien om E
2 CONC isfeld i Ellrich utspelar sig således efter april 1813, med landsstormen som e
2 CONC n helt ny och oerfaren militär styrka under lokalt befäl. Den stora tysk-ryska a
2 CONC lliansen besegrade Napoleons trupper i slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813. V
2 CONC år berättelse förefaller därför utspela sig mellan april och oktober 1813. Vid d
2 CONC en här tiden måste läget i Ellrich ha varit ytterst labilt och självklart måst
2 CONC e varje lovprisande av den franske kejsaren eller nedsättande tal om de egna för
2 CONC svarsstyrkorna ha betraktats som ett grovt landsförräderi.
2 CONT Den 15 oktober 1806 hade Napoleons trupper intagit Ellrich. Under perioden 1807-
2 CONC 1813 tillhörde Ellrich det franskstyrda Kungariket Westfalen. Ellrich utgjorde u
2 CONC nder dessa år en kanton av Harz-departementets underprefektur Nordhausen. De
2 CONC n 9 april 1814 intog de tysk-ryska trupperna Paris och kriget var slut.
2 CONT Rich. Brun
2 CONT Mysteriet med lindansaren Eisfelds anstötliga utrop "Fife lamberöhr !", som va
2 CONC r själva grunden till polisjakten i Ellrich 1813 är nu löst.
2 CONT
2 CONT Genom kollektivt tänkande i den tysklandsinriktade släktforskargruppen Germania-
2 CONC gruppen (= G-gruppen) under natten så står det klart att det är en förtyskning a
2 CONC v ett franskt uttryck.
2 CONT
2 CONT Fife lamberöhr är en delvis fonetisk skrivning av franska Vive l'Empereur!, dv
2 CONC s Leve Kejsaren!.
2 CONT
2 CONT Och kejsaren ifråga är alltså ockupationsmakten Frankrikes kejsare Napoleon Bona
2 CONC parte. Mycket olämpligt utrop inför de tyska försvarstrupperna - Landsstormen.
2 CONT
2 CONT Leve Kejsaren ersätter alltså mina tidigare gissningar "Jävla hängrövar" och "Fe
2 CONC ga mähän". Utropet var dock lika olämpligt som dessa förslag.
2 CONT
2 CONT
2 CONT Richard
2 CONT
1 FAMC @F8579@
1 FAMS @F8473@
1 OBJE
2 FORM jpg
2 FILE C:\Users\Tony\Documents\Min Släkt\Nachtvakten.jpg
2 _PRIM N
2 _PRNT Y
2 _SIZE 150
1 _GRP @G270@
1 _GRP @G1@
1 _GRP @G29@
1 _GRP @G28@
1 _GRP @G27@
1 _GRP @G271@
1 CHAN
2 DATE 20 MAR 2015
3 TIME 15:18:17